Same same but different

På dagarna medan allihopa är iväg på “sitt” eller medan sambon ligger och sover (3 skiftesjobb) så tror man att vi ska hinna med en hel del. Men väldigt sällan hinns det. De bästa fallen brukar jag få någon sorts nu-ska-här-städas moment och så sätter jag igång, sällan bukar det infalla då Matheo drar ett längre sovpass så han hänger oftast med. Andra gånger så brukar jag gå runt och plocka upp lite här och var och sen försöka vila en stund jag också.

Idag har jag tagit mig an högen med nytvättade kläder. Denna vecka har vi en sovande pappa i huset dagstid så sällan brukar jag börja storstäda dessa veckor utan lämnar det till lite senare då han stiger upp. Istället leker och myser vi, lite extra mycket, jag och Matheo.

Advertisements

Ett, två och tre.

Nu när det har nästan gått fem månader som förälder till tre barn så kanske jag kan uttala mig lite hur det är att ha barn i åldrarna snart 8 år, 5 år och snart 5 månader. Eller kanske vi kan säga som så- hur det är hemma hos oss.

Det passade perfekt för oss att skaffa ett tredje barn med en sån här åldersskillnad. Yasmine och Melina har tagit emot sin lillebror med öppna armar. Jobbigt blir det förstås när de alltid behöver vänta när jag alltid ligger och ammar. Men en stor förståelse över att mamma och Matheo är mer eller mindre fastklistrad.

Även om flickorna bråkar sinsemellan now and then så vill jag påstå att de har en starkare band nu. Att bli storasyster igen för Yasmine har lärt henne att ta mer ansvar likaså gäller för Melina som uppgraderade sin roll till storasyster/mellanbarnet. Kärleken till varandra är helt ovillkorligt och så stor.


De visar sin kärlek till lillebror så olika. Yasmine är mer försiktigt- hon smeker honom på kinden, sjunger och läser. Medans Melina kan bli så ivrig och inte riktigt vet vart hon ska ta vägen för hon har SÅ MYCKET kärlek att ge.


Kort sagt så funkar det bra med barnen. Men som förälder då? Hinner man med? Well, define “att hinna med”. Alltså för att vara den som är den som irriterar andra, (förlåt?) så vill jag faktiskt berätta att det funkar skitbra. Självklart har vi haft dåliga dagar, allihopa- på samma gång, det har faktiskt hänt sig så. Men konstigt nog har jag ändå tacklat det på ett bra sätt, vill jag tro iallafall. Jag har kanske bara haft en bra feelis och kämpat mig igenom den dagen. Mer än så kan man ju inte göra, ibland kanske rösten höjs 45tusen gånger för mycket och ibland kanske alla bara behöver gå och lugna ner sig någonstans. Och så finns det gånger då bebis får snällt hänga med på wc.

Men så där allmänt så tycker jag att vi gör ett bra jobb, jag och Tobias. We do make a good team. Men pricket över i:et skulle vara om Tobias också kunde producera mjölk ur hans bröst, hehe.

En annorlunda tiden-efter.

Fem dagar efter att jag hade fött Matheo, blev jag utskriven från BB. Några timmar före fick jag ta emot två påsar med blod eftersom jag som de två tidigare förlossningar, hade förlorat mycket blod. (Enorm tacksam över de människor som kan och vill donera blod!). Två timmar före jag blev utskriven, kände jag mig redo att titta på snittet. Feelisen var en sån där: “Nå okej då… Om jag faktiskt måste..” (Ska återkomma senare med en jämförelse mellan en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt) Pendlandet mellan BB och intensivövervakning för nyfödda fick ett slut och istället fick jag flytta upp 4 våningar, till honom. Det var en enorm lättnad att äntligen få ha honom med mig, så som det brukar vara. Det som det inte blev för oss.


Det var långa tunga dagar för allihopa så länge jag och Matheo låg på sjukhuset. Yasmine var extra känslig och Melina fick värsta utbrotten på 0.1 sekund. Tobias, han pendlade mellan jobb, hemmet och sjukhuset. Vi var faktiskt alla så urled att inte få vara tillsammans. Jag höll på att gå sönder psykiskt så några dagar före Matheo blev utskriven (hemfärd för honom kom inte ens på tal), fick jag åka hem på en dags permission. Det tog emot att åka hem utan Matheo men barnskötaren som vi hade, tyckte att det var att “passa på” så länge han ännu hade sonden och inte var beroende utav att ha mig där. Att flickorna också behöver sin mamma och att det nog gör mycket att få sova i egen säng, tänka på och se någonting annat- även om det bara var 1 dag.

Och det gjorde det. Det gjorde så otroligt mycket att bara få vara hemma, att få krama om flickorna och Tobias, sitta på vår soffa, se någonting annat än sjukhusets parkeringsplats. Flickorna var överlyckliga av att jag skulle komma hem, även om det bara var för en dag. Men saknaden, den var stor.


Men efter nästan två veckor på sjukhuset, fick Matheo ett OK stämpel och vi fick äntligen åka hem till resten av familjen. Alltså glädjen! Ivriga storasystrar som väntade hemma hos mormor och morfars på att vi skulle komma med lillebror och hämta hem dem. Så löjligt lyckliga föräldrar hela vägen hem från sjukhuset med en sovande lillebror i baksätet. Tror att jag kanske eventuellt fällde några (många) glädjetårar när vi väl var hemma, allihopa. Vill återigen tacka allihopa som hjälpte till med något och alla som erbjöd sin hjälp, ni är bäst!

Baby Matheo

 

Denna graviditet var så olik de andra två på alla sätt och vis. Foglossningen började redan tidigt i graviditeten samt sammandragningarna, men allt var som det skulle vara enligt kontrollerna. Babyn växte fint och allt såg bra ut på alla ultraljud som gjordes. Dagarna gick fort och helt plötslig var jag höggravid och flickorna fick sommarlov. Lillebror var beräknad mot slutet av Juli så vi skulle ha lite mer än en månad att göra massor med roliga saker tillsammans med flickorna, speciellt såna saker man inte direkt kan eller vill göra med en nyfödd. Vi hann med 1 endaste sak och kanske det var den största och roligaste grejen som vi planerat. Första sommarlovshelgen (lördag) roadtrippade vi upp till Haparanda. Eftersom vi sommaren före hade åkt på familjens första roadtrip ner till huvudstaden så visste vi att detta kan vi ju och roligt är det. Anyhow, det blev ett besök till Ikea Haparanda och därefter till Candyworld. En intenstiv lång dag men en mycket bra dag var det. Barnen stupade i säng en stund efter att vi kommit hem och Tobias började bygga ihop spjälsängen och därefter skötbordet som vi hämtade hem från Ikea. Avslutade denna fina dagen med bastu och kvalitetstid med sambon!

Nästa dag (Söndag) började jag städa och sortera som en maniac. Måndag eftermiddag gav jag upp, det som inte blev gjort fick bli lämnad tills en annan dag. Istället knådade jag ihop en liten lista på vad som behöver införskaffas, vad som ska packas i BB väskan och en liten lista på olika namnförslag åt lillebror. Sammandragningarna hade ändrat karaktär och gjorde ondare än vanligt men det var inte något som jag gav desto mer tanke åt eftersom jag ändå hade varit igång hela helgen. Sömnen hade jag svårt att hitta trots att jag redan var i säng runt 20 tiden. Den natten blev det inte så mycket sömn utan mer andas-genom-smärtan.

När Tobias dagen därpå (Onsdag) steg upp och drack sin morgonkaffe (06:00) före jobb, kravlade även jag mig ur sängen och gick i duschen. En varm dusch och en panadol should do the trick tänkte jag och andades igenom smärtan, tänkte för mig själv att om sammandragningar inte slutade runt 12 tiden så skulle jag ringa förlossningsavdelningen och rådfråga. Försökte klocka lite också, om det nu var värkar som kom men hann slumra till och vaknade runt 9 av att flickorna kom insmygande.

Där och då kände jag någonting blött mellan bena och tittade ner, blod. Inte lite blod utan mycket. Sprang upp på wc:n och ut forsade det ännu mer blod. Barnen var ovetande om allting ända tills de såg blodet förstås men jag behöll lugnet ändå och sa att de skulle fixa frukost åt sig och det gjorde dem medan jag sökte fram numret till förlossningsavdelningen, ringde in och berättade läget och hon på andra sidan av luren tyckte att vi bra kunde komma in och checka läget i och med att jag ändå var i vecka 34 och vi bodde ca 50 km bort. Så därefter ringde jag hem Tobias, samtalen löd såhär:

Jag: “Öh, hej. Jag blöder och jag har ringt till förlossningsavdelningen och vi sku måst fara in och checka läget, vill du kom hem?”
Tobias: “Nu, okej?!”
Jag: “Öh jo, jag måst fix barnvakt”
och så la jag på. Heh.

Så på de 10 minuterna som det tog för honom, gick jag runt huset och samlade upp allt som kunde tänkas vara bra att ha i en BB väska. Försökte få tag på min lillasyster Emma men fick aldrig tag på henne så jag ringde åt svärmor istället som nyss hade stigit upp. Förklarade läget och frågade om hon kunde tänka sig att komma och vara med barnen och det kunde hon. Strax därefter kom Tobias hem och jag var pretty much ready to go. Svärmor var på väg så vi lämnade flickorna själva en stund och åkte iväg. Barnen undrade om lillebror kommer nu men Tobias tyckte att vi bara ska åka och checka läget, själv visste jag ingenting. Men att bli hemskickad var jag nästan säker på att jag inte skulle bli. Meddelade läget åt mina systrar och Ronja i bilen. Tänkte att de får meddela vidare åt alla andra.

Väl framme blev jag undersökt och sedan fick jag ligga i kurvan i en timme. Var blodet kom ifrån visste ingen. Men efter vad som kändes som en halv evighet, kom läkaren. Ännu en till undersökning gjordes, därefter med ultraljud också. Babyn mådde bra men hon hittade en blodkoagel som var lite oroväckande så hon kallade in en specialist läkare. Medan vi väntade på henne så uppskattades babyns vikt till 2500 g. Vi pratade lite om att det kanske skulle bli kejsarsnitt idag men att hon behöver konsultera med den andra läkaren först. Och de pratade och pratade, efter en stund blev vi flyttad till en övervakningsrum. En fin barnmorska fick vi då, som sa åt mig att jag inte alls behöver oroa mig över något för nu “vakar hon över mig och babyn“. Kort därefter fick jag en kortison spruta som skulle hjälpa till med babyns lungutveckling om det blir kejsarsnitt.

En timme senare kom det två läkare och 4 barnmorskor in och informerade att det blir en akut kejsarsnitt eftersom de misstänker att moderkakan håller på att lossna helt så istället för att avvakta desto mera så tar de ut babyn för att vara på en säkra sidan. Även om de sa att det inte var bråttom så var det ändå bråttom. Kaos på 0,1 sekund.

Väl framme i operationssalen skulle jag få bedövning. Egentligen ville jag helt och hållet bli nersövd, alltså kaos i huvudet och helt säker på att jag skulle vara den procenten som känner a-l-l-t. Nålen fick de inte in på första försöket. Barnmorskan, anestesiläkare och läkarna got into a fight, typ. Ropade i mun på varandra men efter tredje gången gillt vet ni. Anestesiläkaren förklarade ingreppet igen. “Tre minuter efter snittet så är babyn här, du kommer att känna ett litet obehaglig tryck men det kommer att gå fint” sa han.

Och så var det. Om det nu var tre minuter, mer eller mindre vet jag inte men helt plötsligt efter den där obehagliga trycket som han berättade om, hörde vi vår baby. Och allas reaktion var: “Oj, vad han är stor” And he was- 3060 g. Alltså 560 g mer än uppskattad, heh. Jag fick inte honom vid min sida utan han fördes direkt till rummet bredvid där barnläkaren och barnskötare hade stått på standby och väntat. Tobias fick gå dit och jag lämnade kvar (no shit). 1 timme senare rullades jag upp till uppvaket. Låg där i några timmar, kändes som dagar men efter några timmar rullades jag vidare till BB och kort därefter kom Tobias in till rummet.

Han berättade att vår son mådde bra men behövde hjälp med andningen, lilleman låg i en box 4 våningar upp på intensivövervakningen för nyfödda. Tobias hade fått vara med honom en stund men senare fått sitta och vänta i vänterummet på mig. Efter nån timme kom vår barnmorska in och frågade om vi ville åka upp och hälsa på vår son. Det kändes så overkligt och magiskt. Tänk att det var han som grodde där inne i min mage. Tänk att han är vår, att han är här.

Så efterlängtad och så fin, vår lilla prins.
I vecka 34+2, en solig Onsdag bestämde vår Matheo att enter our world!

9 months later

Imorgon är det exakt 9 månader sen jag senast loggade in här på mamahannas. På nio månader hinner det ske en hel del (no shit!), så var börjar man då? Nå vi kan ju ta som ett exempel att en graviditet varar i nio månader- give or take. Med andra ord ligger Yasmines och Melinas lillebror på snart 2 månader bredvid mig i skrivandets stund.

I början av graviditeten var det endast illamående som gjorde mig påmind att där inne i magen låg ett efterlängtad syskon. Men där någonstans byttes illamående ut till foglossning och sammandragningar istället. Jag kämpade hårt med att kunna vara i jobb så länge som möjligt men till slut fick jag ge med mig och känna mig besegrad av denna graviditet och det blev en lång sjukskrivning framtill Maj med orsak av foglossning och inte-föda-för-tidigt. Denna graviditet har icke varit lätt på något vis och inte heller så mysig som jag hade tänkt. Jag var mycket trött och hade så vansinnigt sjukt mest hela tiden så hur mycket jag hann njuta av att vara gravid går faktiskt att räkna på en hand. Däremot hur många gånger jag har gråtit på grund av hur trött, uppgiven och ont jag har haft, går verkligen inte att räkna. I slutet av denna graviditet var jag så rädd att jag senare inte skulle hitta tillbaks till mig själv.

Men här sitter jag nu, bredvid våran prins och känner mig som jag igen. Om än lyckligare än förut. En förlossningsberättelse ska jag försöka knåda ihop snart, en förlossning som verkligen inte blev som vi hade tänkt, in any way.

But first- let me proudly introduce, stolta storasystrar med lillebror ❤

T_M03122Bild: Tan Tran

Lång ledigt!

Jag har redan checkat ut från jobbet för denna vecka, ledig i 3 hela dagar, kan det bli bättre än så här just nu?! Det blev en piku lite noggrannare städning här hemma ikväll så det ska bli skönt att stiga upp imorgon till ett nystädat hem! It’s the small things in life. Ännu bättre är det att sambon också kommer att vara ledig imorgon så lite kvalitetstid ska vi också få. Det blir att åka på födelsedagspresent jakt, Yasmines födelsedag närmar ju sig med stormsteg. Förhoppningsvis hinner vi veckohandla också, vår kylskåp har ekat tomt allt för länge. (Så pass tomt att till och med barnen reagerar, heh)

Mot kvällen har vi inga planer whatsoever ännu iallafall, så i “värsta” fall bänkar jag mig i soffan och virkar lite. Eftersom jag redan har lagt på helg mode så har jag också trott att det ÄR fredag idag. Haft fredagsfeelis tills varje gång jag kommer på att det är torsdag, men missförstå mig rätt- det känns ganska bra att få ha fredagsfeelis två daar.

However, nu ska jag göra barnen redo för läggdags!

(Ursäktar i förhand för inlägg som kommer utan bild. My precious är på service och meanwhile har jag lånat en telefon vars batteri inte riktigt orkar leva om inte telefonladdaren är nära till hands och hur roliga/fina/awesome bilder får man i den vinkeln som telefonladdarens sladd nås..? Minus noll av tiotusen försök)

Brunchin’ Thursday

Idag är jag ledig and it feels good! Jag och Ronja har inplanerat ett brunchmöte om 1h och före det tänkte jag blogga lite och hinna turbostäda genom huset! Tidsoptimist, javisst. Melina är på dagis och Yasmine på skolan, och före någon yttrar sig om huruvida jag tänker genom att låta yngsta dottern vara på dagis när jag är ledig så kan jag berätta att vår Melina är fullt medveten om att hon får också vara ledig idag om hon vill men har själv valt att åka till dagis, mer än så känner jag att jag inte ska behöva förklara.

Så då passar jag förstås på att som idag, ha ett business meeting med min bästa vän! En kan undra vad vi har på gång och jag ska vara den som är så jobbig att jag endast säger A men inte B. Det som vi har på gång är något som kommer som en BOOM, allt på en och samma gång och definitivt inte i små etapper.

Lite som har hänt är förstås förra helgens Halloween fest som var roligt att attenda. Jag och sambon körde “a couple thing”- jag var Rödluvan och han var vargen eller hunden. Eller både och. Bilder finns det få av och suddiga. Jag är ju förstås en som lämnar telefonen lite här och där så dagen efter fick jag se lite fina bilder som andra har tagit av sig själva. Det var en rolig kväll och detta köra vi på nytt förhoppningsvis snart! Roliga typer hade min storasyster och hennes sambo bjudit in.

image1
image3

Happy Friday!

TGIF feelis har vi haft på jobbet idag, lite mer crazy than usual har vi också varit, som sig bör när det är Fredag. Jag fick också äran att karva en pumpa på jobbet. Det var kämpigt men också kul.

thumbnail_image1

Jag och barnen har också hunnit pyssla lite. Medan de ritade, klippte jag sönder en gammal tröja som jag hittade längst in i garderoben. Fattar ej var den kommer ifrån men bra att den var där iallafall.

Imorgon ska vi på en Halloween fest, costume required. Jag hade inte velat ta till nån backup plan men när tiden börjar rinna ut och man inte riktigt har känt att någon eller något har fallit en i smaken så är det ändå bra att köra på en backup plan, även om det inte är lika roligt som jag vill.

Kul iallafall att få använda mina skills! Fundera, planera, klippa och sy. Känner att det kittlar lite i fingertopparna och vore jag den som bor bland tyghimmel och trådar så skulle jag antagligen ha skapat någonting häftigt. Men så är inte fallet så jag får nöja mig med det lilla som finns!

It must have been a thousand years.

Eftersom det var tiotusen (typ!) år sen jag skrev någonting här så blir det så att man inte riktigt vet var man ska börja. Men jag kan ju försöka börja med what’s on my mind och så tar vi det som det kommer.

Oh well, det är lite mer än ett år sen vi blev med hus. Ett år som har gått jätte fort på alla sätt och vis. Ett jätte fint men på samma gång jobbigt år. Nu när vintern börjar kika fram, tar vi en paus med allt arbete på utsidan, här inne finns det många små saker att fixa. Det finns många saker som hör hemma hos oss bor ännu i butiken, men var sak har sin tid. Även om jag oftast vill shoppa loss bland inredning så måste man ju försöka tänka lite längre fram.

Jag har försökt att Carpe the shit out of everything Diem så långt det bara går, bara för att ja- man måste faktiskt lära sig att njuta av nu:et också. I bakhuvudet har jag såklart saker som händer i framtiden, vare sig det gäller ett nytt projekt, fars dag, Yasmines födelsedag eller något annat upcoming.

Anyhow, våra vardagar brukar oftast se likadana ut. Skola/dagis/jobb, de tre sakerna rullar på som vanligt. Försöker att inte ha så mycket inplanerat måndag-torsdag. Fredag däremot brukar man oftast ha lite mer energi och ork. Helgerna betyder oftast massor med familjetid, med varandra och nära och kära. Reload:a vet ni!

Nu avrundar jag här och går och gör barnen redo för sängen. Imorgon är det Fredag och då ska vi pyssla lite när alla är hemkommen från skolan/dagis/jobbet.

img_6478